Höstdimman
Det är kväll och med mörkret kom höstdimman.
Den sveper sig tätt runt mig,
försöker leta sig in under mitt skinn.
Sval, fuktig och ogenomtränglig försöker den fördunkla mina sinnen.
Jag öker på min steg,
viker undan buskar och snår.
De som river upp sår på mina armar och händer.
Jag hör steg och tunga andetag bakom mig
och de kommer närmre.
Jag känner hur okända händer i mörkret försöker fånga mig.
Tvinga mig att stanna och fångas upp.
Jag ökar farten,
springer.
Känner hur varje andetag smärtar i bröstet
och hur luftstrupen snörps åt.
Jag kämpar för varje andetag.
Stegen bakom kommer närmre och jag känner igen dem.
Det är rädslan som försöker fånga mig
och för en stund slungas jag tillbaka några år i tiden.
Till en regnig, kall novembernatt och jag ligger slagen till marken,
oförmögen att röra mig.
Rädslan och skräcken som då höll mig fast har åter kommit på besök.
Då var jag helt ensam och utlämnad åt fasan,
kylan och regnet.
Där och då dog en del av mig.
En del som jag aldrig kommer få tillbaka.
Men likt Fenix reste jag mig ur askan
och svor på att aldrig hamna där igen.
Så nu springer jag för mitt liv,
mot det varma ljuset som glimmar där framme i dimman.
Aldrig att rädslan ska fånga mig igen.
Jag vet att den kommer på besök varje år
och jag vänjer mig aldrig
men jag låter mig inte heller fångas av den.
Håret fastnar i grenarna medan jag springer,
armarna och händerna blöder men jag fortsätter framåt.
Stegen bakom mig kommer längre och längre bak
ju närmre ljuset jag kommer.
Några meter till bara sen är jag framme och kan vila i det varma ljuset.
Jag tar mig ur snåret ännu en gång.
Lutar mig mot den varma väggen,
drar ett par djupa andetag och låter den friska kvällsluften fylla mina lungor.
Känner hur syret når ut i alla celler och fyller dem med liv.
Jag vann i år igen.
Nu kan jag lugnt luta mig tillbaka och vänta.
Jag är redo.
För vad som än kommer.