Vägskälet
Jag vet var jag har varit
men jag vet inte vart jag är på väg.
Jag har hamnat i ett vägskäl
och vet inte vilket väg jag ska gå.
Båda leder mot det okända
men vem ska gå brevid mig?
Jag trodde att jag visste
men jag hade fel.
Jag vet faktiskt inte.
Så mycket har hänt,
så mycket har blivit sagt.
Ord som lämnat stora sår i själen,
sår som kommer att läka
men ärren kommer för alltid att finnas kvar.
Som en ständig påminnelse om vad som sagts.
Kommer jag någonsin att lita på någon igen?
Jag vill ju det
men jag vet inte.
Vi får se.
Det känns som om jag befinner mig i ett krig som aldrig tar slut.
Hjärtat krigar på ena hållet
och kroppen på andra.
Ständiga smärtor som påminner mig om vad jag gått igenom.
Jag försöker intala mig att smärtorna är bra,
att det är kroppen som läker
men när man inte får sova
och smärtorna aldrig ger med sig
så blir man trött,
så evinnerligt trött.
Jag drömmer om att släppa taget,
sjunka ner under vattenytan
och stanna där.
Känna hur lugnet lägger sig över min oroliga kropp och själ.
För en sekund låter det lockande
men sen vaknar jag igen.
Jag har inte fått en ny chans för att ligga och guppa under vattenytan,
jag har fått den för att kunna välja en ny väg i livet.
Så för stunden får jag ligga här och guppa på vattenytan,
jag låter den svaga strömmen föra mig vidare ut på det okända vattnet.
Det är dimmigt just nu
men det kommer att klarna.
Det gör det alltid
och min väg finns där,
jag kan bara inte se den just nu
men jag kommer att hitta den
det är jag säker på
och det kommer att bli bra.