En del av det vi kallar livet
Likt stenen sitter jag här och låter vågorna
slå in över mig.
Vågor av känslor som ömsom sköljer mjukt över mig
och som ömsom slår in över mig.
Det oroliga havet
kommer med en blandning av varmt och kallt
och jag vet inte vad som kommer skölja över mig härnäst.
En del vågor lämnar kvar lite sjögräs som envist stanna kvar
och jag måste vänta på nästa våg.
Det irriterar lite men jag accepterar att det finns där.
Tids nog kommer det en våg stark nog att skölja bort det.
Jag måste bara hålla ut
och det gör jag.
Trygg i känslan av att det här är bara vad som är just nu.
Det är inte för alltid.
Det är ok att känna allt det här.
Både det bra och det dåliga.
För att kunna resa mig och ta steget ut på bron,
in mot framtiden,
så behöver jag sitta här på stenen
och låta vågorna skölja över mig just nu.
Det fina med vågor är ju att de inte stanna kvar.
De sköjer över och rinner sedan ut i havet igen.
Kvar finns bara droppar av vatten
som solen snabbt torkar bort.
Det är ok,
för varje våg lär jag mig något nytt om mig själv.
Så jag klamrar mig inte fast eller stretar emot vågorna.
För de är ju en del av havet,
en del av det vi kallar livet