När kompassen bara snurrar
När ingen ser eller hör mig.
Jag sätter mig intill ett träd
och vilar mig mot det.
Känner lugnet och styrkan i trädet.
Jag försöker hitta samspelet.
Där andning och tanke
går i samma takt.
Den senaste tiden har allt snurrat på så snabbt
att jag inte riktigt hängt med.
Min kompass som varit så stadig
har helt plötsligt börjat snurra okontrollerat.
Jag är vilse,
vet inte vart jag är på väg.
Vägen jag går på nu känns främmande, osäker och lite obehaglig.
Nånstans gick jag fel.
Så jag sitter här intill mitt träd
och försöker samla ihop tankar och känslor.
Försöker hitta en ny stig
men det är svårt.
Kompassen vilar inte.
Vad gör jag nu?
Jag blundar och försöker lyssna inåt.
Vad är det jag missar?
Jag vänder och känner försiktigt
på alla tankar och känslor.
Har börjat acceptera att vissa känslor är vad de är,
och att det faktiskt är ok att känna så.
Jag måste inte "fixa" dem.
Men det är svårt att acceptera.
Tankarna får flyga fritt,
jag försöker inte ens fånga dem.
Här i mörkret vid mitt träd
är jag trygg.
Ingen som ser mig,
ingen som hör mig
jag kan låta tårarna falla fritt utan att behöver förklara
de är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga
och det är ok,
man måste inte ha ord på allt.
Just nu är mörkret min vän.
Det slukar mig,
gömmer mig,
skyddar mig.
Här får jag vila en stund
och låta kompassen snurra tills den hittat en ny väg.
