1 vecka

 
1 vecka har gått sedan vi fick det ohyggliga samtalet om att du hade blivit inlämnad på djursjukhuset.
Det har du blivit förr
skillnaden denne gången var att du inte längre fanns med oss när du blev inlämnad.
Ett sista samtal,
ett sista farväl,
en sista gång som du fick komma hem. 
 
1 vecka har gått
och du är så saknad.
Många tårar har fallit
och faller fortfarande.
Det är tomt.
Varje morgon när jag rullar upp tittar jag ut över trädgården för att se om du ligger
och sover på soffan
eller om du ligger vid grinden och väntar på att jag ska vakna och släppa in dig så att du får frukost. 
Varje morgon påminns jag om att du inte längre är här. 
Det är tungt. 
 
1 vecka har gått
och jag ser små tecken överallt om att du fortfarande finns med oss.
En regnbåge som inte slockar helt utan lämnar en lite strimma kvar 
långt efter att regnet dragit vidare,
en solstrimma som lyser över soffan tidigt på morgonen i den finaste röda färgen som kan ses.
En mjuk smekning på kinden strax innan jag vaknar på.
 
1 vecka har gått
och en bit av mitt hjärta har slitits ut ur min kropp.
Jag saknar våra samtal och härligt stunder på morgonen.
Jag saknar dina kloka ögon och mjuka kramar. 
Jag saknar din tjurighet mot flickorna.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket att det känns som om hjärtat håller på att gå sönder. 
 
Men jag vet att en dag så kommer vi att ses igen.
Min älskade Zimba <3
 
 

Uppe innan både tuppen och solen

Uppstigning 04.30
Varför? Det undrar jag också.
Maken steg upp för att se om rymmarkatten kommit hem,
jag vaknar
och sen somnar jag inte om.
04.45 kom Prinsessan.
Sjuk,
igen.
Om en timme kan jag ringa och boka tid åt henne.
Dags för ny antibiotika.
 
Vad gör man då när man skördat klart på sin virtuella farm?
Man kollar så klart när solen tänker stiga upp =)
På med täckbrallor och dunjacka =)
Pyjamasen får vara på.
Det är ändå ingen som ser mig,
en och annan katt kanske men de bryr sig inte.
 
Kameran är laddad och jag ger mig ut.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
I en halvtimmer står jag där,
högs uppe på kullen,
med en utsikt som når långt över fälten.
I öster går solen upp och de första strålarna får morgondimman att likna flytande guld.
I väster vaknar staden sakta till liv.
 
Jag står där och låter solens första strålar värma mitt ansikte.
Det är lugnt och stilla.
Jag hör fåglarna medan de flyger över mitt huvud.
 
Det är lördag och jag var uppe före både tuppen och solen.
 

Vad gjorde jag för fel?

http://miaband.com/wp-content/uploads/2014/12/84917-Its-Called-Karma.jpg
I en månads tid har jag bråkat med laddaren till moppen.
Igår dog den "jag exploderar, dör och bränner en massa säkringar*-döden.
Det är väldigt tråkigt.
Jag och El Moppo Locco är väldigt goda vänner
och nu kan vi inte ha våra underbara morgonstunder tillsammans
där vi fräser fram cykelbanorna och skrämmer livet ur cyklister med lurar i öronen.
 
Nix, nu är jag helt plötsligt den där cyklisten med lurar i öronen
och jag gillar det inte alls.
Cykla är liksom inte min grej.
Det är jobbigt, man blir svettig och sen måste man göra det en gång till för att komma hem.
Jag har alltså 8,5 km till jobb,
det är inte jättelångt
men jag bor på en stor jävla kulle
vilket innebär att var jag än är så har jag ALLTID uppförsbacke hem ...
I hate it!
 
Jag hade hellre gått 8,5 km x2 än cyklat,
det är bara det att jag vill ju fram så fort som möjligt.
Hmm, ingen bra kombination det där.
Så what ever, nu cyklar jag till och från jobbet,
i dethär blåshålet som kallas för Skåne!
Där vi tycker att det är vindstilla när det endast blåser 6 m/s,
för oftast blir det 10 m/s lr mer och det är ALLTID motvind,
oavsett vilket håll du ska på ... 
 
Jag får intala mig att det som inte tar kål på mig gör mig starkare.
Alltså får jag lägga in mina cykelturer som träning
och med lite tur blir jag snabbare i löpning
och DET är ju bra :)
Använd alltid hjälm ... ohh vilket snygglo - hahaha
 
Får fortsätta fundera på vad jag gjort för att förtjäna det här ...
Ett straff värre än burpees!