Nattvandraren
När mörkret sänker sig
och alla sover
då går jag ut.
Jag springer barfota över ängarna,
låter den ljumma vinden omfamna mig,
och lugna min oroliga själ.
I mörkret är jag trygg,
jag smyger fram på lätta fötter,
försiktigt så jag inte skrämmer djuren som kommer nära.
Jag navigerar mig fram
med hjälp av månen och stjärnorna.
Låter själen få bestämma riktning och takt.
Natten är lång
och jag har inte bråttom.
Jag är fri!
Känner hur lugnet sänker sig inombords.
Tankarna återvänder,
en i taget,
ger mig en chans att tänka,
att känna.
Är jag lycklig?
Vilken bra fråga.
Vad är lycka?
Är det att känna sig lugn?
Sedd? Hörd?
Fjärilar i magen?
Jag vet faktiskt inte.
Vad jag vet är att jag har ett lugn i kroppen
som jag inte haft på länge.
Jag andas långt ner i magen
med axlarna sänkta
och det är underbart!
Mitt liv är långt ifrån perfekt,
visst finns det en hel del "skit" i det
MEN
jag försöker att inte låta det komma för nära,
att inte låta det förgöra mig.
Jag fortsätter min nattvandring
över ängarna,
genom skogen,
längst med hagarna
och när fåglarna börjar sjunga
vänder jag hemåt.
Jag stannar upp,
tackar månen och stjärnorna för guidningen
och hälsar solen god morgon.
En ny dag gryr
och med den nya möjligheter.
Jag är tacksam över chansen att få uppleva en ny dagoch jag omfamnar möjligheterna som kommer med den
och lovar tyst att jag ska göra det bästa jag kan av den.