Fångad i en stormvind
Jag står mitt i en stormvind.
Omgiven av virvlande tankar och känslor.
De virvlar så snabbt att jag blir yr.
Jag har svårt för att fånga dem.
Jag sträcker in handen i virvelvinden och försöker fånga och sortera dem.
men som ilskna små getingar sticker de plötsligt mig om jag inte ser upp.
Det river och drar i bröstet.
Ilska, ångest, frustration, glädje, lycka och förhoppningar
blandas som en kryddstark salsa.
Jag kan inte bara få det milda och goda utan det starka och brännande samtidigt.
Så jag står där i min stormvind,
sönderstucken och med en gräslig halsbränna.
Kroppen värker, vill inte samarbeta,
den kopplar ner och demonterar sig själv
bit för bit.
Själen skriker av förtvivlan,
försöker förstå,
men får inga svar.
Den vill förstå men tystnaden är total.
Jag låter armarna hänga längst med kroppen,
jag är trött på att bli stucken.
Salsan får stanna i sin skål.
Kanske är det så att universum försöker tala genom tystnaden ?
Kanske stänger kroppen av för att jag ska lära mig att lyssna ?
Jag sätter mig ner,
vänder ansiktet mot soluppgången
och låter tystnaden komma.
