Min stjärnhimmel
Vintermörkret har återvänt,
det omsluter mig som ett mjukt duntäcke.
Bäddar in mig och erbjuder sin trygga famn.
Där kan jag andas och bara vara.
Min natthimmel har börjat tändas upp.
Likt stjärnorna på himlen
tänds allt fler små ljusglimtar.
De visar mig vägen och jag går med mjuka steg
och tillförsikt framåt.
Månen skänker sitt löfte om att allt kommer blir bra
och jag kommer att finna min väg snart igen.
Jag måste bara skynda långsamt,
och inte glömma bort att stanna upp och lyssna
på själen.
Förnuftet och hjärtat har äntligen slutit fred
och har nu börjat tala samma språk igen
och med detta har också själen fått lugn.
Jag har nu börjat förstå vad jag vill och vad jag behöver
och jag har mina änglar som hjälper mig att nå dit hän.
De leder mig med varsam hand framåt,
låter det ta sin tid,
ingjuter styrka i min sargade själ
medan vi går.
Månen och stjärnorna lyser upp vår väg
och jag är trygg.
Njuter av vandringen och mörkret,
