En vecka
Så har det gått en vecka sedan min operation.
Det har inte varit en så dum vecka trots allt.
Långtråkig med alldeles för många
"du får inte ..."
har den såklart varit.
Är man van vid att träna 7 dagar i veckan
och att ständigt vara i rörelse så är det där påtvingade stillasittandet
lite lätt frustrerande 😉
Att dessutom ha ont i halva kroppen och ha fantastiskt många olika färger på överkroppen
hjälper inte till att lindra frustrationen
och medicinerna jag fått ta har inte heller varit så upplyftande
men de ska jag inte ta så länge till
*hurra*
Så jag har fått tillbringa alldeles för mycket tid i mitt eget huvud.
Det brukar inte vara en bra sak
men denna veckan har det varit fantastiskt!
🙏
Jag har fått en chans att fundera kring allt som hänt så snabbt den senaste månaden.
Och jag känner att jag har landat i det hela.
Borde jag inte vara mer orolig?
Borde jag inte vara mer rädd?
Men nej, tydligen inte.
Istället känner jag bara ett lugn,
själen som lutar sig tillbaka
och bara vilar i ovissheten.
Den ligger där och guppar runt i en såpbubbla tillsammans med många andra såpbubblor
Och jag lärde mig vad den redan vet ...
Det finns INGET jag kan göra för att påverka svaren,
så varför oroa mig?
Jag kommer få svar om ett par veckor
och efter ytterligare ett par veckor efter det så kommer jag få nya svar.
Så jag väljer att luta mig tillbaka och njuter av,
dagen som är,
magiska soluppgångar och solnedgångar
och
livet.
Framtiden får jag oroa mig för när den kommer
och myggen som surrar runt mig och försöker irritera mig,
låt dem flyga runt och surra
Whatever makes them happy 😉
💖