Livets lottodragning
Ibland är livet så överväldigande att det är svårt att hitta orden som beskriver det.
Just nu är jag trött, ledsen, glad, lycklig, sorgsen, upprymd, orkeslös
och modfälld.
Allt på samma gång.
Livet känns just nu som en lottodragning,
istället för bollar med nummer är det en känsla som kommer
och inte vet man vilken känsla som ska komma heller.
Jag blir lika överraskad som alla andra.
När den väl är vald så måste jag hitta ett sätt att hantera den.
"i dagens dragning blev det ledsen"
Lycka till liksom...
inte helt lätt när man inte ens vet varför man är ledsen,
men man har tårar som ständigt ligger och bränner bakom ögonlocken
och som hotar att bryta igenom vilken sekund som helst.
Då man inte vill skrämma de stackars barnen som bor i huset
så kniper man hårt med ögonen,
biter ihop käken,
och klistrar på det mentalt störda leendet.
Samtidigt som man får dåligt samvete över att man inte orkar göra allt det där
med dem som man så gärna vill göra.
Istället drar man till gymmet,
hoppar upp på löpbandet och springer som om hela livet hängde på det
och för en stund så hjälper det.
Trycket lättar, andningen blir bättre och tyngden i bröstet försvinner.
Man kommer hem och gör sitt bästa för att vara den bästa versionen av sig själv.
För det är vad de förtjänar.
Den bästa versionen av mig.
Sen kommer en ny dag,
en ny känsla,
en ny utmaning.
Kanske är det inte så konstigt att man blir trött.
För mitt i allt detta, vill man så förtvivlat gärna också finnas där för de som nu behöver en,
de som tidigare funnits där för mig när jag behövt det.
Så jag samlar ihop mig,
fokuserar på den lilla kraft jag har kvar,
gör mitt bästa för de som är mina.
Sedan när jag äntligen är ensam en liten stund i bilen,
så bryter jag ihop.
Låter tårarna falla fritt.
Det är en sådan otrolig befrielse att låta dem falla.
Jag bryr mig inte om varför,
de vill ut
så jag släpper ut dem
och finner en tröst i tanken
att känslor är bara här på besök,
de stannar inte för evigt.