yazesworld

Just som dagen tar slut

och sakta övergår till kväll och natt

är den som vackrast.

 

Solen skänker oss några sista värmande strålar

så att vi tar oss igenom nattens kyla

för att sedan åter väckas av solen.

 

Min dag lider nu mot sitt slut

och jag befinner mig

i solnedgången.

 

Jag försöker behålla så mycket värme som möjligt

så att jag tar mig igenom

den kalla natt som jag vet väntar.

 

Kroppen skriker och signalerar att något är fel

men inget vet vad.

Jag känner mig som ett uttjänt bilbatteri.

Helt slut.

Jag laddar batteriet varje dag

men ändå är det tomt när jag vaknar.

 

Kroppen strejkar,

vill inte längre samarbeta.

Den stänger ner,

en funktion i taget.

 

Smärtorna kommer och går.

Det hugger till utan förvarning

och jag tappar andan för en stund.

 

Jag sätter mig ner och inväntar natten.

Krigaren har vaknat,

tagit på sig sin rustning.

Hon lägger en varm pläd över mina axlar,

och tillsammans ger vi oss in i natten.

 

Vi har ännu en strid att ta oss igenom,

men tillsammans ska vi klara det.

Hur lång natten kommer bli vet ingen,

vi ger inte upp utan strid

och att förlora ett slag finns inte på kartan.

 

Vii kommer åter att få se solen gå upp

och sakta värmas av de första strålarna

för dagen.

 

Något annat alternativ finns inte.