Berg-och dalbana
Livet blir inte alltid som vi tänkt oss
och varför skulle det?
Visst hade det varit skönt men ganska ospännande
om man hade svaren på förhand.
Min första heltidsvecka är avklarad
och jag är lite blåslagen, öm och har små skrapsår
men jag har överlevt.
Vad mer kan jag begära?
Fick ett bakslag i torsdag när jag åter kände det välbekanta
skavet inombords.
En reva i det så sköra ytskiktet som ligger över det svarta hålet.
Kände hur jag försvann och plötsligt hade hjärnan checkat ut igen.
Det blev en lång dag, kväll och natt
då ångesten sakta siprade ut ur revan
och jag lyckades inte laga den
utan har fått låta den självläka igen.
Den låg som ett lock över mig hela fredagen
vilket var det sista jag behövde.
Hade ju planer för kvällen och ville vara på bra humör.
Nånstans under kvällen slutade det sippra och livet blev enklare igen.
Jag kommer aldrig igen att bli den jag var,
den delen av mig är död.
Hon blev sviken, misshandlad och förblödde.
Det gör ont men jag vet att hon,
precis som fågeln Fenix,
kommer återuppstår som en bättre version av sig själv.
Två steg fram och ett tillbaka,
lite så är livet nu.
Jag har tagit de första stegen på min vandring,
den kommer bli lång men jag låter den ta den tid den tar, Under tiden försöker jag njuta av det som är idag
och när solen går ner vill jag känna ett lugn i själen
och låta min blåslagna kropp vila
Den behöver det.
