The Land Of The Living Dead
Jag klarade mig i nästan 3 år men föll på målsnöret.
Min kropp har förvandlats till ett slagfält för viruset.
Kroppen slås ut och naturliga funktioner stänger ner.
En självklarhet som att andas blir plötsligt jobbigt.
Att förflytta sig kräver en kraftansträngning likvärdigt ett maratonlopp på fjället.
Att äta är omöjligt för kroppen tar inte emot maten.
Träningen får vänta och abstinensen river i kroppen.
Men det är inte det värsta. För det finns mediciner som håller mig på benen och tur är väl det.
Detta är bara tillfälligt och kommer gå över.
Det värsta är att inte få träffa barnen.
Jag saknar dem så det gör fysiskt ont i kroppen.
Hjärtat brister och tårarna bränner bakom ögonlocken.
MEN jag vet att beslutet är det rätta. Jag vill inte att de ska behöva må såhär och de har det bra i sitt andra hem.
Om några veckor är de tillbaka, här hos mig och jag längtar …
SOM jag ska tvångsmysa med dem!
Men fram tills dess kommer jag tillbringa ytterligare några dagar i The Land Of The Living Dead.