yazesworld

 

Här bland skuggorna går jag sakta framåt.

Längtan att få gå i ljuset är stark

men rädslat att åter bli förblindad av ljuset är starkare

så jag håller mig här i skuggan,

där jag är trygg,

där jag kan se klart. 

 

Kortare stunder sitter jag där,

i ljuset

och njuter av värmen som det skänker.

Det är underbart och jag önskar att jag kunde stanna där för evigt. 

Men det kan jag inte,

för ljuset är bedrägligt. 

Det hindrar mig från att se klart,

det bländer mig

och det slutar alltid med att hon,

den mjuka,

den sköra, 

blir sviken och sårad,

igen. 

 

Så jag och krigaren har bäddat in henne,

längst in i hjärtat,

omgiven av den mjukaste mossan,

de vackraste blommorna

och med en absolut tystnad. 

Där får hon vila medan vi plockar upp de trasiga bitarna

och låter dem läka i den takt de behöver.

 

Men vi har det ändå rätt bra här i skuggan,

det är varken för varmt eller för ljust. 

Jag behöver inte bekymra mig för demonerna som envist hänger kvar

i det djupa mörkret som finns i utkanten av mitt liv. 

Det spelar ingen roll hur mycket jag ignorerar dem,

de vägrar ge sig av.

Så jag har accepterat att de finns där,

jag behöver dock inte bjuda in dem i mitt liv igen

de kan få vältra sig i sitt träsk av självbelåtenhet

och inbilla sig att de är änglar.

Men jag har sett sanningen,

mer än en gång ...

 

Så vi går här i skuggan,

krigaren och jag,

och med jämna mellanrum vilar vi i ljuset,

njuter av hoppet som ljuset ger.

Trygga, 

tillsammans,

tar vi ett steg i taget,

vi snubblar men reser oss igen

och sakta men säkert tar vi oss fram genom livets skog.