Rosa silkespapper
minnena.
Med varsam hand plockar jag fram boxen,
viker försiktigt undan silkespappret som skyddar dem.
Jag slungas med kraft tillbaka till en annan tid
och alla känslor som fanns då väller över mig som en lavin.
Tänk om allt varit annorlunda,
hur hade det blivit då?
Försiktigt tar jag upp dem och lägger dem i dagsljuset.
Så många minnen, drömmar, löften och förhoppningar.
Mjuka, vackra och underbara
Jag känner på dem,
betraktar dem,
känner hur det stramar över bröstet.
Jag vill glädjas över dem men det går inte.
Jag försöker desperat att se det goda,
jag vill så gärna
men det är svårt,
nästintill omöjligt.
Kan det vara så att hjärtat bara vill skydda mig?
Eller är jag så hård och kall?
En stilla sorgsenhet sköljer över mig.
Tårarna faller stilla
och jag lutar mig tillbaka.
Sluter ögonen och tar ett djupt andetag.
Medan jag sitter där känner jag en lätt
knackning på min ena axel.
Jag tittar upp,
det är verkligheten som vill mig något.
Jag får ett kort i min hand,
tittar på det en stund
och börjar sen att skratta.
Kortet visar sanningen,
"You were right"
Jag hade inte fel,
jag är varken hård eller kall,
och minnena visar sig vara
fantasier, lögner, brutna löften och tomma ord
men i min önskan om att se det goda i allt och alla
så ville jag också så förtvivlat gärna att de skulle vara sanna.
De var ju så vackra.
Minnena packas ner i en brun ask,
utan rosa silkespapper denna gången.
Jag reser mig upp och går leende med lätta steg
in i solljuset och framtiden.
Vad som än händer så kommer jag att ta mig igenom det
I always do