Att ha hittat hem
Den senaste tiden har stormarna bedarrat
och är nu mest en svag bris
som fläktar lite skönt emellanåt.
Det svarta hålet finns kvar
men det hotar inte att sluka mig längre.
Vi har funnit frid,
det är en del av mig.
En del som behövt så mycket omtanke och kärlek
under lång tid men som inte fått det
och som istället har vuxit sig så stort att
det har hotat att bryta sig igenom bröstkorgen.
I alltför många år har jag sprungit fortare och fortare,
aldrig stannat upp,
aldrig känt efter.
Det har inte funnits tid.
Det har alltid varit något som behövdes göras.
Mitt liv har aldrig varit enkelt
men jag har heller inte upplevt det som svårt.
Det har bara varit intensivt
och det har varit mitt "normala" tillstånd.
När jag nu hunnit se lite längre i backspegeln
så är det inte så konstigt att jag brakade ihop.
Jag har suttit med mina barn i famnen
och inte vetat om de finns kvar imorgon.
Jag har gjort det mer än en gång
och med mer än 1 barn.
(Och jodå, de finns kvar och mår bra :) )
Jag har krigat för deras skull,
för om inte jag gör det,
vem gör det då?
Aldrig vilat,
aldrig känt efter,
aldrig tagit itu med alla känslor
kring allt som vi gått igenom.
Ett nytt krig har alltid väntat...
Men så kom 2019 ...
och allt såg ut att ordna upp sig.
Krigen upphörde,
dimman började skingras över slagfältet
och jag hoppades att NU så skulle jag få lugn.
Istället blev det det värsta året någonsin.
För när allt annat började ordna upp sig
så brakade mitt liv ihop istället.
Jag som alltid varit frisk ...
plötsligt var framtiden oviss,
och stödet jag trodde att jag hade visade sig vara ett luftslott,
byggt på lögner.
Aldrig har jag känt mig så smutsig och utnyttjad.
Det blev fullt fokus på att hantera dagarna,
ovissheten och livet.
Att överleva.
Jag hade ju ett liv att leva!
Nånstans fick universum nog
och jag mötte ett berg jag inte kunde forcera.
Jag tvingades ta itu med allt som låg begravt,
allt som jag inte hunnit med de senaste 49 åren...
En vis kvinna sa till mig en gång att
"universum ger dig inte mer än du orkar bära"
Jag vet inte det ...
Med lugnet som nu har infunnit sig har jag ändå kommit till ro
med mitt liv.
Det finns en mening med allt.
Kanske var det inte mina barn som behövde mig?
Kanske var det jag som behövde dem?
För de har lärt mig att jag är starkare än jag tror,
att den äkta kärleken är alltid ömsint,
den skadar inte
och den vill alltid väl.
Kanske behövde jag stå där,
ensam, skadad och övergiven.
För att påminna mig om att jag inte är odödlig.
Livet kan ta slut fortare än vi tror.
Jag tog mig igenom,
jag är här.
För hur länge vet ingen men jag lever här och nu
och det räcker.
Jag älskar
och jag är älskad.
Jag är omgiven av glädje, kärlek, lycka och omtanke,
Vad mer behöver man?
Jag har äntligen hittat hem
<3 <3 <3