Under ytan
Tröttheten är förlamande.
En outröttlig orkan av tankar som virvlar runt.
Oförmågan att tänka klart.
1000 saker som ska göras
men orken finns inte
och det lämnas ogjort.
Det dåliga samvetet som krockar med logiken.
En ekvation som verkar omöjlig att lösa.
Jag vet vad jag behöver göra
men jag kan inte göra det.
Jag måste göra det.
Jag måste stanna upp,
hämta andan,
vila.
Samtidigt pågår livet för fullt runt omkring.
Familj, vänner, arbete, träning.
Alla ska ha sin bit av min tid.
Så jag ger dem min tid,
för jag älskar dem
och de fyller mig med glädje och lycka
men jag glömmer bort att ge mig själv tid.
Stressen på jobbet,
stressen på att få vardagen att fungera,
stressen över att få tiden att räcka till åt allt
gör att det svarta hålet inombords vaknar till liv.
Det pulserar,
växer
gör ont
Smärtan i bröstet är tidvis förlamande
och gör det svårt att andas.
Ett virrvarr av känslor trycker sig upp mot ytan,
lägger sig som regndroppar på blommans blad.
De tynger ner mig
men jag kämpar envist för att hålla emot.
Kanske ska jag sluta kämpa emot
och bara ge efter
och låta dem ligga där lite.
Låta mina blad slappna av lite
så att känslorna kan rinna av
likt vattendropparna?
Under ytan är det ingen som ser vad som sker,
jag håller det för mig själv,
kämpar,
vill inte vara en börda för någon,
försöker stanna upp och hitta en liten guldkant varje dag.
Den finns där om man bara vill se den.
Jag är inte deprimerad
men jag är trött.
Så in i helvetes trött
och det är okej,
jag behöver bara vila lite
<3