Livet
Morgonens meditationsstund blev en något kylslagen sådan
men inte helt oangenäm.
För där ute,
i kylan,
klarnade tankarna
i takt med snön som stillsamt föll från ovan.
Det finns saker i livet som jag kan påverka
och saker som jag inte kan påverka.
Jag lever här och nu.
Krigerskan har tagit av sig sin rustning
och går barfota mot framtiden medan vindarna leker i hennes hår.
Låter den bara fotsulan känna hur marken känns där hon går.
Ibland är den mjuk skogsstig fylld av mossa som smeker försiktig fötterna,
ibland är den en skogsväg med en och annan sten som sticker till.
Det kan vara den mjukaste sanden som ömt omsluter fötterna med sin värme
men även lite vassare gräs som skär små sår i fötterna.
Oavsett fortsätter hon sin vandring.
Vart hon är på väg vet ingen,
hon går dit magkänslan för henne.
Finns det en stig så följer hon den en bit
annars gör hon en egen.
Målet är fortfarande inhöljt i dimma
och svårt att se.
Så får det vara ett tag,
Vägen dit är ett mål i sig,
vägen kantas av både rosor, nässlor och tistlar.
Alla vackra men kan stickas om man inte plockar dem rätt.
Den urblommade maskrosen är fylld av drömmar,
en vindpust och de flyger iväg för att slå rot på annan plats,
hennes uppgift blir att finna vägen dit.
Under året som har gått har hon lärt sig att hon är starkare än hon någonsin trodde.
Hon vågade släppa taget och falla.
Hon slogs sönder
men medan hon försökte sätta ihop bitarna fann hon sig själv
och lärde sig lita på den inre rösten som är hennes kompass
och som alltid visar vägen.
Hon måste bara vara lyhörd för den dränks lätt i allt brus som finns runt henne.
Hennes liv är som havet,
ibland stormigt med höga vågor,
ibland lugnt och stilla
men alltid vackert.
Det finns människor som är skummet på vågorna,
som bara åker med när det passar dem
och sedan försvinner när de fått sitt och är nöjda
hon har lärt sig att det säger mer om dem än om henne.
Sen finns det människorna som är oljan som stillar vågorna,
de som alltid finns där,
oavsett hur mycket det stormar,
de som står orubbliga och håller fast i linan som livbojen är fäst vid.
Det är människorna som finns i både med- och motgångar,
det är de som gör livet värt att leva <3
