Små öar
Jag tar mig fram med små försiktiga steg.
Jag hoppar försiktigt från sten till sten.
Vissa stenar är mindre än andra men de ligger där,
och rör sig inte när jag landar på dem.
Jag får stanna upp för varje steg
och hitta balansen igen
så min vandring framåt går sakta.
Runt mig stormar livet
precis det otämjbara havet.
Vågorna sköljer över mig,
försöker få mig att tappa balansen.
Jag halkar till emellanåt,
som nu,
men håller mig kvar på min sten.
Jag har slutat försöka fly från vågorna.
Istället sätter jag mig ner och låter havet skölja över benen.
Jag försöker lyssna till vad det vill säga.
Stenen jag sitter på nu
är mitt i en virvelström som försöker dra ner mig i djupet.
Jag har kört på lite mer än vad kroppen tål
och kattlivet har börjat nafsa mig i hälarna.
Varningssirenerna tjuter allt högre,
likt en fyr försöker de hindra mig från att gå på grund igen.
Jag får stanna på denna stenen ett tag,
hämta andan
och njuta av allt det vackra som finns runt mig.
Låta det fylla mitt inre,
innan jag hoppar vidare till nästa sten.
Havet kan vara mörkt och hotfullt
men också lugnt och stilla.
Det är alltid vackert oavsett vilket humör det är på.
Stenarna är stabila,
hårda men vackra även dem.
Ingen sten är den andra lik,
några är kala,
andra är mjukt gröna och fulla av sjögräs.
Några är små och kräver lite mer balans
och andra är större,
där kan jag vila och hämta andan.
Som små öar ligger mina stenar där i havet och väntar
lugnt på att få hjälpa mig över till andra sidan.