yazesworld

 Mörkret kommer krypande mot själen,

hotar att ta över.

Med sig har det alla minnen om brutna löften till mig,

av mig.

 

Jag är min egen största fiende.

Min hårdaste kritiker.

Den som slår ner mest på mig.

 

Aldrig är jag nöjd.

Talar ständig om för mig själv att jag kan mer, bättre, snabbare och att jag inte duger.

Alltid finns det något jag kan förändra och förbättra.

Jag är aldrig nöjd.

 

Tankarna bombaderar mig ständigt

och jag får aldrig vila.

Jag slåss mot mina inre demoner,

försvarar mig,

Jag är inte svag för att jag drabbats av kattlivet,

tvärtom,

jag har varit stark förlänge,

aldrig känt efter eller lyssnat på min kropp och själ.

Istället har jag pushat den hårdare och snabbare.

 

Nu slår den tillbaka,

tvingar mig att vila,

tänka och känna efter.

 

Aldrig skulle jag behandla en någon annan på det sättet,

så varför behandlar jag mig själv så?

Med insikten kommer ångesten.

Den pulserar ur sitt svarta hål i takt med hjärtats slag.

Men idag låter jag den göra det,

jag låter den komma,

jag t om välkomnar den

men jag vägrar att åka samma tåg som den.

Jag tänker stanna kvar på perongen,

möjligen på knä där jag hämtar andan 

men jag tänker vinka adjö när tåget åter kör.

 

Det är dags att jag förlåter mig själv,

blir min egen bästa vän

och tar hand om min kropp och själ.

 

Det är dags att tacka dem för allt de har stått ut med.

Från och med nu ska jag lyssna bättre,

både på hjärtat, hjärnan och magkänslan.

 

Idag tar jag första steget