yazesworld

Jag kryper upp i stolen.

Drar upp benen under mig.

Musiken strömmar ut ur högtalaren,

ljusen på bordet är tända

och en nygjord kopp te stå framför mig.

 

Ångesten virvlar i bröstet.

Jag dras mellan vilja att göra något

och bristen på energi att faktiskt göra det.

Ångesten föds ur frustrationen

och jag vet inte hur jag ska gå vidare.

 

Mitt ljus brinner med en klar låga

men för varje dag blir ljuset lite kortare och lågan lite svagare.

Sakta men säkert kommer mörkret närmre.

Jag kämpar för att hålla lågan vid liv,

än sålänge går det men kampen gör mig trött.

 

Jag,

som alltid har vetat vart jag ska gå,

är nu vilse

och det gör mig frustrerad.

Ska jag stanna eller ska jag gå?

Går jag till höger, vänster eller rakt fram?

 

Jag försöker stanna upp och känna in,

att lyssna till mitt inre

men det finns så mycket oväsen runt omkring mig att jag har svårt för att höra vad

mitt inre säger.

Kanske behöver jag bara lite stillhet och tystnad?

Att bara få vara,

men jag vill verkligen inte spendera tid i mitt eget huvud just nu,

så jag flyr;

till gymmet, till jobbet, till att hålla kalendern fullbokad

och så är den onda cirkeln igång.

För allt det där gör att jag blir tröttare och tröttare

 

Jag har några dörrar att stänga,

några broar att spränga,

andra dörrar att öppna,

nya broar att korsa

 

Jag måste bara våga ta steget,

och tro på att allt kommer bli bra till slut.

Låta själen välja väg och sedan följa den.