Ett steg i taget
Mitt 49:onde år blev inte som jag tänkt.
Med både en själslig och kroppslig kollaps har jag släpat mig fram.
Själen håller på att läka,
varje dag blir det lite lättare andas.
Skavet i bröstet finns kvar
men likt en mussla filar jag på det,
kapslar in det så att kanterna blir runda och mjuka som en pärla.
Sakta börjar jag lära mig att hantera mitt "nya liv".
Det svarta hålen finns kvar men pulserar inte lika starkt som tidigare,
nu fladdrar det lite lätt emellanåt.
Insikten att jag inte kommer att bli som jag var har landat
och jag jobbar med utmaningen att hitta mitt aktuella jag.
Det är lätt att falla tillbaka i det gamla,
det som till slut inte fungerade längre,
och där ligger mitt svar: det gamla fungerar inte längre
Jag måste låta Krigaren ta ett steg tillbaka och släppa fram Bloggerskan,
hon som dansar barfota i gryningen i det daggvåta gräset
och som blir lycklig varje gång hon ser en regnbåge.
Det är dags att Bloggerskan lär sig att alla vill inte väl,
att det finns de som bara bryr sig om sig själva.
och som utnyttjar andra för sitt eget måendes skull,
och det är ok,
de behöver inte ha någon plats i hennes liv.
Från och med nu kommer hon att lägga sin energi
på de som faktiskt vill vara en del av hennes liv,
på de som inte vill utnyttja hennes godhet och livsglädje.
Jag är väl medveten om att jag fortfarande måste prioritera
vad jag vill/måste/behöver göra,
kattlivet ligger runt hörnan och väntar på att få slå till om jag kör på
för hårt igen.
Men om jag tar ett steg i taget,
om jag stannar upp,
om jag ibland tar ett steg tillbaka
innan jag väljer stig,
ja då,
då kommer det att bli bra.
