yazesworld

Jag förstår att du är skräckslagen just nu. 

Jag förstår att du hellre vill tänka på något annat. 

Jag är också rädd. 

Inte för den utstakade vägen,

den är som ett rullband där jag bara åker med och stannar till vid olika hållplatser.  

Planeringen sköter andra och de ser till att jag är på rätt plats vid rätt tid. 

Jag är rädd för den där vägen som löper parallellt med den utstakade. 

Den vägen som går i snåret,

den som är mitt nya liv. 

För livet som jag visste och älskade har förändrats. 

Planer och drömmar som jag hade ställs in, 

skjuts upp på obestämd tid. 

Plötsligt ska jag tvingas ut på nya snåriga stigar och jag vet att jag åter kommer ställas inför det som jag jobbat så hårt för att ta mig ifrån. 

Jag är stark men jag är också trött. 

Jag kämpar för att hålla alla andra ovanför ytan i detta men orken räcker inte åt mig själv. 

Jag behöver någon att luta mig mot, 

någon som viskar mjukt "att det kommer ordna sig"

Jag behöver dig

och du är här men ändå inte. 

Du är så fast i din egen rädsla och mörker. Jag vet inte om jag kan rädda dig utan att offra mig själv.

Så förlåt men jag måste släppa taget.

Jag måste sätta på min egen syrgasmask först annars kommer jag inte överleva. 

Resan har startat och vart den för mig återstår att se