Skrattar först som skrattar sist
Så var det då dags igen för Prinsen.
En unge med mer otur får man nog leta efter
fast trots detta så brukar det gå bra.
Igår gjorde vi den roliga turen
Vårdcentralen -> röntgen -> ortopedens akut
Jag hade ju redan på morgonen bestämt att "det här, det kommer att gå fort".
"Det är förmodligen ändå bara en stukning"
Jo men visst gick det fort,
eller inte.
Det började inte så bra,
vi fick vänta 3 timmar på en läkartid.
Väl där så petades det och drogs.
Ungen skrek av smärta.
Jo men klart att vi ska göra en kontrollröntgen.
So far so good.
Sen kom den clever doktorn på:
"oavsett röntgensvar så ska ni till ortopedens akut,
kanske kan han få ett gips i smärtstilland syfte ..."
Ehhhh va????
Aldrig hört talas om,
var på vippen att be doktorn skynda sig tillbaka till skolan igen
men höll tyst.
Tvingade dock honom att skickas oss på drop-in röntgen istället för akutröntgen
(det tar nämligen 100 år innan man får en tid).
Iväg med tåget och mot röntgen.
Jodå, det kommer gå fort lovade jag sonen som började bli hungrig.
Jag borde ha varit tyst.
Väl framme på röntgen fick vi det glada beskedet att det var ca 1-2 timmars väntetid.
Va faen ?!?!
Så vi slog oss ner med kurrande magar.
Sonen höll på att garva knäskålarna ur led åt ljuden som min mage lyckades prestera.
Tur att man kan roa någon.
Efter en lång stund blev det vår tur.
Vända, vrida, lite tårar och sedan var det klart.
Och resultatet:
Ingen skelettskada !!!!
YEY!
Sköterskan som gav oss resultatet log och sa:
Gå nu och ät lunch.
Sen läste hon remissen, rynkade på ögonbrynen och undrade vad doktorn egentligen höll på med.
Vadå ortopedens akut oavsett vad röntgen visade ???
Prinsen själv tyckte att vi kunde åka hem
och själva lägga ett stödbandage.
Jag höll med honom.
Men först lunch.
Så ner till donken för en snabb burgare.
Planen blev ändå att vi kanske trots allt skulle lyda doktorn med tanke på hur ont han hade?
Ett snabbt besökt hos en ortoped som skulle skratta åt oss och remissen.
Det var planen.
Sagt och gjort.
Vi käkade och hoppade på första bästa bacilltunna för en tur till akuten.
och ja, de skrattade på triaget men skickade oss vidare.
För så sa ju remissen ...
Inne på ortopedens akut blev vi glatt mottagna och fick ett rum.
Sen läste de remissen och skakade på huvudet.
Vad gjorde vi där?
Bra, fråga. Det undrade vi också.
Lite kläm och känn
(vi var ju ändå där)
och sen lite rynkade pannor och kommentaren:
hmm, ni kanske ändå ska vara här?
Eh what? say that again!
Tydligen finns det en stark misstanke om att, trots röntgen, så kan ungen ha
en fraktur på båtbenet.
Då får man de symtom som han har.
Denna fraktur syns tydligen inte på röntgen förrän om tidigast 1 v.
Och det var detta som vår första doktor hade haft i åtanken men inte lyckats förmedla,
varken i tal eller skrift.
Så nu har ungen ett nytt gips.
I en vecka ska han ha detta
sen blir det magnetröntgen och handkirurgen för vidare åtgärd.
Jag (och sonen) hoppas dock att det bara är en kraftig stukning som orsakar hans besvär.
Vem vet?
Vi har haft tur förr.
Så,
Skratta bäst som skrattar sist.
Karma var snabb med att bita mig i arslet denna gången också,
sorry lilla doktorn (han såg ut att vara 20 år),
du hade rätt, jag hade fel mindre rätt.
Eller kanske inte?
Vi får se om en vecka ;)